Återkallelse mammografi - Tanken att inte få se dig växa upp 💔
För 2 veckor sedan så parkerade jag bilen framför garaget, Kevin satt kvar i bilen och jag gick ner till brevlådan för att hämta posten. Det låg ett kuvert från Region Dalarna där och jag förstod inte vad det kunde vara. Öppnade brevet medans jag gick tillbaka upp till garageuppfarten, tar upp papperet och läser " Kallelse till kompletterande undersökning på Mammografi". Just där och då, visste jag varken ut eller in.., Kevin hade klivit ur bilen och vi gick in mot huset, jag sa inget. Det var blandat både med tomhet i huvudet och förtvivlan.. Jag hade varit på Mammografi veckan innan och att jag nu fick från Falu Lasarett att jag skulle tillbaka på en undersökning om mindre ä en vecka från att jag fick papperet.
Vi kommer in i huset, klär av oss och jag är i chock. T o t a l c h o c k! Jag visste inte om jag skulle nämna något för Kevin, jag vill inte oroa honom samtidigt så är jag otroligt öppen och ärlig mot honom för vi lever inte i en drömvärld där allt är fluff och ballonger hela tiden. Självklart vill jag skyddda honom så gott det går men han hade ändå rätt att veta.. Vi kommer in i köket och jag säger att jag har fått återkallelse till mammografin. Ska jag vara helt ärlig så minns jag inte ens vad han sa. Han vet vad bröstcancer innebär då en nära släkting till honom haft det inte bara 1 gång utan 2 gånger.
Hur som helst, veckan gick och den här undersökningen gnagde inombords som en vagel i ögat. Helgen kom och det var min jobbhelg, jag tog på extra på söndagen så jag jobbade från öppning till stängning. Allt för att slippa tänka... För på Måndagen skulle jag tillbaka på min undersökning och när Måndagen kom och jag satt där i bilen på väg mot Falun så kom 10000 tankar och alla slutade i samma tanke: Tänk om jag aldrig får se dig växa upp? Jag bet ihop för att inte bryta ihop som ett litet barn medans jag körde bilen. Jag vet inte hur många gånger under den här veckan från jag fick brevet till jag kom på undersökningen som jag bet ihop, man stänger inne allt och låter det inte komma ut. Det värsta du kan göra...Jag fick byta om och sätta på mig en rock, när sköterskan hämtade mig och tog med mig in i första rummet jag skulle till så hann jag bara komma in och sätta mig, hon förklarade att hon skulle ta ett kort på höger bröst samt en närbild.. Då brast det. Jag började gråta men lyckades ändå samla ihop mig ganska snabbt igen för att vara stark. Jag fixar det här. Hon tog några bilder sen fick jag gå ut och sätta mig igen för att vänta på att göra en undersökning med ultraljud som en läkare skulle utföra.
Läkaren berättade att jag hade ju varit där för några år sedan, detta pga jag hade vattenfyllda blåsor dvs cystor i bröstet. Och nu när dom tog mammografin så hade det ökat i storlek, jag fick se röntgenbilderna och det var ganska stor skillnad. Och dom kunde inte med 100 % säga att det inte var cancer därför ville dom kolla extra och det är jag glad över. Hon kollade båda och i höger bröst har jag massor med cystor och 2 av dom var ganska stora, runt 2 cm så hon frågade om hon gick suga ur vätskan så hon kunde se vävnaden runt omkring riktigt. Det är inte direkt så att jag jublade av lycka av frågan om hon får stoppa en spruta i bröstet men svaret var ett självklart JA! Herregud, man får stå ut med det som krävs och hon övertygade mig att det skulle inte kännas mer än ett stick i fingret eller när man tar en spruta hos tandläkaren.Det gick ganska fort, jag valde att blunda och fokusera på min andning hela tiden. Det är nog bästa sättet att hålla sig lugn och inte låta någon sorts panik infinna sig i kroppen. Kontroll, andning och ett lugn. Efter hon sugit ur vätskan ur första bröstet så sa hon att det såg jättefint ut och att dom inte behövde skicka vätskan på analys. Hur som helst, undersökning var över och jag gick därfirån med ett brev i handen där det stod " Inga tecken på bröstcaner hittades denna gång vid undersökningen".
Jag ville gråta av lycka, jag ville släppa ut alla känslor jag burit med mig under veckan MEN jag skulle direkt till jobbet så det var bara fortsätta att bita ihop. Resan tillbaka till jobbet var mest fylld av telefonsamtal för att berätta att det inte var någon fara, samtidigt så kände jag att det bli lite som en väckarklocka. Våran tid här på jorden är inte för evigt, tiden flyger fram och jag ska försöka bli bättre på att ta vara på tiden. Jag har redan känt sedan innan att min tid är dyrbar och vill inte slösa min tid på te.x olika människor som inte är värd min tid. Vissa människor gör mer ont att släppa än andra men jag måste i första hand sätta mig själv. Sen försöker jag oftast tänka att allt har en mening, hur ont än saker gör så blir man starkare och man lär sig hela tiden.. Det är så vi formas, sen hur man väljer att ta till sig saker är en annan sak. Allt är hur du väljer att se på saker.
Men kära du! Förstår att du mått skit över de där och kan faktiskt förstå din känsla då jag fick en.återkallelse på en prov som inte såg bra ut. Visste inte vad de betydde men de va inte så farligt som jag trodde. Men paniken att ”nu har jag fått cancer”... jag och killen va i chock och de va precis efter missfallet så va redan så skör som man kan va... skönt att de såg bra ut sen!’