Linda Karlsson

Hej... Idag så startade dagen med tårar i floder.. Och jag vart påmind om hur "små" mina problem är för det finns alltid någon som har det värre. Dock så är det klart att jag har rätt till mina känslor alla dagar man har det jobbigt eller så.. Men ofta får man också tänka, det finns dom som har det värre. I morse så kollade jag över min instagram som vanligt och möttes av en text från en underbar tjej som ALLTID skriver så mycket fina saker till mig på DM och har gjort en längre tid. Hon är så peppande, godhjärtad och underbar på alla sätt och vis. Texten jag läste under hennes bild gjorde mig så hemskt ledsen och där låg jag i sängen, nyvaken med tårarna som flödade nerför mina kinder. Jag fick reda på i hennes text att hon hade cancer.. Det vart så himla jobbigt för mig att tackla detta, jag blir så otroligt berörd av människor i min närhet som går igenom jobbiga saker och mina tårar går inte att stänga av. Min medkänsla för andra har blivit så himla stark efter min egna resa så det är helt otroligt.

 

Nu har jag hunnit prata med den här tjejen lite till under morgonen och hon hade cancer för 4 år sen i blodet (!) och är idag frisk på papper, hallelujah, men möts ofta av hjärnspöken. Det förstår jag och det är väl inget konstigt med det. Snarare mänskligt och på ett sätt tror jag att det är lite bra också i det hemska för då blir vi påminda om hur jobbigt det har varit och vart vi kommit. Jag är i alla fall otroligt tacksam över allt jag gått igenom under dessa år hur konstigt det än låter. Men man lär sig att se saker på ett helt annat sätt och hur man bemöter människor i livet etc.

 

Så nu snabbspolar vi fram lite från sist, jag fortsatte i alla fall med min KBT och min psykolog, det gick framåt och till slut så gick jag från sjukskriven till arbetslös, delvis var detta för FK ville inte godkänna mig sjukskrivning längre så det var mot min vilja men men. Livet går vidare...

 

Jag sa alltså upp mig från ett jobb jag hade haft cirka 9 år, jag kände att det fanns ingen möjlighet för mig att gå tillbaka dit. Idag är jag tacksam att jag gjorde det men just då kanske det kändes lite jobbigt för man visste inte riktigt vad som skulle hända i framtiden. Jag menar, jag hade en trygghet där men valde bort den.Min hälsa var så mycket viktigare för mig och den miljön var inte lämplig för mig! Och jag måste säga en sak, jag hör så mycket negativt om arbetsförmedlingen från höger och vänster hela tiden men jag har fått så mycket förståelse och hjälp av dom. Har absolut inte ett negativt ord att säga om dom.

 

Jag började söka jobb lite smått och fick några erbjudanden av personer i min närhet men just det jobbet kände jag att det var inte bra för mig. Till slut så fick jag ett heltidsjobb, dagtid på vardagar och jag var så himla glad efter att man jobbat varannan helg i flera år så skulle ja få helgerna fria. Alltså från sjuksriven, arbetslös och sen heltidsjobb.. kanske inte det bästa så här i efterhand.  Jag började i alla fall jobba och problemen började ganska snabbt, jag fick otroliga problem med min ländrygg, till slut så fick jag ryggskott som varade i flera veckor. Jag provade med allt, massage, akupunktur, stötar men inget hjälpte. Och mitt dåliga samvete började läggas på hög igen eftersom jag vart sjukskriven, inte så kul när man började ett nytt jobb. Dock så är jag glad att det inte vart fortsättning på det jobbet för dom verkade inte ens bry sig om vad jag för hade problem då dom valde att inte förlänga min provanställning. Dom undrade inte ens hur det gick för mig eller om vi hade hittat nått fel med ryggen etc. Vill jag verkligen ha detta företag som mina arbetsgivare? Nej tack!

 

Så till slut kontaktade jag vården igen om mina ryggproblem då det hade börjat blivit värre, jag hade otroliga smärtor på nätterna, det var även i höfterna nu. Jag började även börja känna av saker från min utmattningssyndrom som gjorde mig livrädd. Fick tid hos en ugn snärta som endast hade som mål att skriva ut piller till mig och jag som absolut inte vill köra med piller satte mig så klart på tvären. Men visst jag försökte lyssna på henne och vart bara sämre. Pillrena gjorde mig riktigt jävla dålig och jag slutade med dom. Jag var så sjukt less på att NU skulle jag få en läkare som endast trodd att man blir bra av att knapra piller, jag ville ha HJÄLP, inte piller. Hon hörde mig, men lyssnade inte. Det är verkligen 2 olika saker.

 

En dag ringde hon mig och sa att hon ville ställa några frågor, efter jag hade  svarat dom så sa hon. Nej du har inte ADHD.. Öh? Jag hade så klart börjat läsa på om mina smärtor, man får liksom leka detektiv själv emellanåt för att komma vidare i livet och hade läst massor om fibromyalgi, kände liksom att det stämde in så mycket och frågade den här tjejen om det flera gånger. Några gånger så valde hon att inte ens svara mig och när hon väl svarade mig om jag kunde ha det så får jag till var: - Du kan mycket väl ha det men vi har inte tillräckligt med kunskap om det! Då hade jag även tagit upp detta med henne innan hon började kolla om jag hade hade ADHD.

 

Vad var det för jävla svar? Så okej, då skiter vi att kolla upp om jag har det då eller? Det sjuka är att denna tjej jobbade på samma vårdcentral som fibromyalgiförbundet i Falun håller till.. Hmmm undra vem som behöver skaffa sig mer kunskap.

 

Jag kontaktade till slut min gamla läkare/psykolog för att jag kände att det här går inte, den här tjejen kommer jag aldrig någonsin att få hjälp av mer än att få piller utskrivna som jag inte ens vill ha. Tragiskt men sant! Fick en tid ganska omedelbart hos min psykolog och hon sa direkt att jag skulle sluta med pillrena "du ska inte ha några piller" var hennes exakta ord, precis som var min önskan och jag fick även börja träffa min KBT läkare igen. Kändes som att jag tillbaka på ruta 1 igen, men det gick nog för fort allting eftersom jag vart tvingad tillbaka i arbetslivet igen eftersom FK inte ville förlänga min sjukskrivning. Jag var inte redo på min vilkor...

 

Men nu i efterhand och vart jag är nu, så är jag även tacksam över att det hände. Ni kommer förstå senare när jag kommit fram till vart jag är idag. Under tiden som jag hade haft mycket problem med ryggen och innan jag kom tillbaka till min KBT så hade jag även hunnit varit uppe på lasarettet och träffat sjukgymnast några gånger för att se om jag kunde göra några övningar hemma. När jag kom in till Cecilia en dag, som är min KBT, så sa hon: -Jag tror att jag vet en rehabilitering för dig, har du hört talas om Multimodala teamet säger hon.. Hade aldrig hört orden, inte ens kommit över det när jag lekt dektektiv på nätet. Hon berättade lite kort om dom och jag tyckte det lät bra. Hon skulle skicka en remiss dit och precis när detta hände fick jag även reda på att den unga snärtan, som ville skriva ut piller till mig, hade skrivit en remiss åt mig dit samt så fick jag ett telefonsamtal från Sjukgymnasten som även hon hade tänkt skriva remiss åt mig dit. Jag tänkte att detta måste verkligen vara ödet! 3 olika personer skriver remiss till samma ställe.. Jag måste dit!

 

Jag fick komma dit, eller första gången man kommer dit så gör dom en fysiskt och en psykisk undersökning. Det är en läkare och en sjukgymnast som gör en grundlig undersökning och sen får man svara på massa frågor. Under denna undersökning så klämdes det hej vilt överallt och en sak jag fick reda på ganska direkt var att jag hade fibromyalgi som jag även hade frågat den unga läkaren om. Min magkänsla hade rätt, tänk om hon bra kunde ha tagit det på allvar. För att ha fibromyalgi så ska du smärta på 11 av 18 olika punkter som en läkare trycker på vid en undersökning.. Jag hade smärta på alla 18 punkter och skrek som en gris. Jag fick även reda på att jag hade förstorade käkmuskler, detta är alltså från att man spänner sig för mycket en längre tid dvs biter ihop tänderna. Jag kommer återkomma till alla mina problem med fibron senare och hur mycket bättre jag mår idag..

 

Multimodala teamet består av en grupp på 4 personer som blir som ens team, det är en läkare, en sjukgymnast, en arbetsterapeut och en samtalsterapeut. Läkaren och sjukgymnasten tar med sig all info om mig som dom fått fram under undersökningen och sen har dom ett möte tillsammans med samtalsterapeuten och arbetsterapeuten sen gör dom en bedömning tillsammans om jag ska få ingå i detta team med hjälp i 6 månader.

 

En sak till som jag tror att jag har glömt nämna är att allt började med magproblem för många år sen och som jag fått diagnosen Ulcerös Proktit (som jag är frisk från idag, återkommer om hur sen), detta var alltså innan utmattningssyndromet. Det är lite så här det börjar, magen, utmattning, följdsjukdomar som jag nu fick fibro. OM man inte tar detta på allvar så finns det ännu fler följdsjukdomar på det.

 

Jag var så nervös innan jag fick svar, man fick ju boka om en ny tid för att få veta om jag var en given kandidat och när jag äntligen kom dit så fick jag till svar att jag var det. Gissa mina känslor i detta rum när jag tog emot svaret att jag äntligen skulle få hjälp... Går inte att beskriva med ord, tårarna flödade på min kind. Men denna resa gör vi en annan dag och tills dess så skickar jag massa kärlek till alla er som går igenom detta idag. Det finns hjälp där ute, ge inte upp. Kram ♥

 

Ps: Vill du läsa mer om Multimodala Teamet här i Dalarna så finns det en länk → här.