Min resa från 2014 - Utmattningssyndrom (del 1)

Så... Hösten, 2014.. Oktober för att vara helt korrekt så gjorde jag illa min tumme. Jag skulle flytta Kevin på natten för han låg så nära mig när han sov och det small till i min tumme. Tänkte inte mer på det då, körde på med jobb ändå i cirka 1 vecka fast jag hade superont i tummen och till slut så fick jag lov att beställa tid på vårdcentralen. Fick tid samma dag tror jag och vart hemskickad med en sjukskrivning där beodringen var vila. Det var en kraftig stukning stod det... mer än så tänkte jag inte på då. Vila, hur sjutton gör man det?
 
Det är här min resa börjar... Jag förstod inte då vad detta betydde men det vet jag nu. Allt står så klart för mig nu men det gjorde det inte då. Jag var van att köra på i 300 7 dagar i veckan och jag önskade hela tiden att det fanns mer timmar på dygnet. Jag jobbade, var sönderstressad till MAX, jag förstod inte då hur illa det verkligen var som jag förstår nu. Från första stund när jag stämplade in på jobbet så var mitt adrenalin på högsta nivå och jag hade ständigt en lång lista med saker som skulle göras och allt skulle gå i ultaspeed. När jag väl stämplade ut för dagen så var jag som en våt fläck, men då tog nästa sak vid. Att vara ensam mamma och allt vad det består av. Jag skulle även hinna träna, jobba med mina (2!) bloggar som även där bestod av samarbeten med olika företag, jag skulle försöka få till middagar med vänner, ta hand om hemmet etc etc etc.
 
Jag vet att innan det här med tummen hände så var jag och vacklade i dimman som bestod av yrsel så fort jag kom till jobbet, hjärtklappningar etc. Jag försökte få hjälp från vården men jag fick ingen hjälp... inte då. Jag var sjuk till och från hela tiden, det var stressande för då fick jag dåligt samvete att jag inte var på jobbet. Allt blir som en OND cirkel och ekorrhjulet fortsatte att spinna på. Jag lyssnade absolut inte på min kropp, jag motarbetade snarare den. Jag ville inte ta till mig alla signaler som min kropp sände mig.. Jag ville vara med överallt, jag ville göra ett bra jobb när jag väl var på jobbet eftersom jag var sjuk så mycket.. Det var som ett krig inombords som jag inte visste alls hur jag skulle tackla. När jag var på jobbet så hade jag ångest för jag höll på att stressa sönder mig själv och när jag var hemma och var sjuk hade jag dåligt samvete över det. Det hjälpte knappast att man hade en chef som flitigt påpekade hur ofta man var sjuk, det räckte ändå med det dåliga samvetet. En chef som undrade om man inte kunde komma och jobba ändå fast man var sjuk, det var så sjuk situation och jag var så svag att jag hade ingen energi eller ork att konfrontera någon eller bråka över huvudtaget.
 
Hur som helst, jag vart sjukskriven för min tumme i slutet av oktober och jag började få så mycket konstiga symptom som var rena skräcken för mig. Jag har aldrig någonsin mått så dåligt i hela mitt liv. Jag kunde ligga på soffan men jordens yrsel, trodde seriöst att jag skulle svimma hela tiden och trilla ur soffan. Jag fick skakningar som inte var av denna värld, hjärtklappningar, spykänslor, sömnsvårigheter, svettningar, ångest... U name it. Jag fattade inte vart allt detta kom ifrån förräns jag skulle besöka en sjukgymnast som skulle hjälpa mig att träna upp min tumme. När jag kom in på hans rum på Vårdcentralen så fick jag lov att sätta mig ned direkt. Jag satt bara och skakade... Jag frågade honom om jag kunde få ett glas vatten för jag höll på att spy och jag var så yr i huvudet så jag hade svårt att fokusera på honom. Han frågade några enkla frågor och brast ut direkt. Du har utmattningssyndrom!!! Jag fattade absolut ingenting..
 
Så cirka 1 1/2-2 månader ändrades min sjukskrivning från Distorsion i finger eller tumme till Reaktion på svår stress. Min tumme var fortfarande ett problem för den blev aldrig bättre men nu var det inte det som var det största problemet utan mitt mående generellt. Jag har fortfarande ont i min tumme till och från även idag. Jag var till en specialist under dessa 3 år pga försäkringsfråga och den läkaren sa att det var en påbyggnad på skelettet, jag vet inte vad som hände den natten med min tumme men jag vet vem som orsakade det. Min kropp, det var dags att sätta ned foten i form av en skada så jag fick lov att ta det lungt och varför jag fortfarande har ont till och från te.x om jag använder tummen för mycket under en dag med datamus, scrolla på telefonen etc så påminner den mig om att ta det lungt. Tror jag iaf..
 
Jag har lärt mig otroligt mycket under dessa år, jag har arbetat med mig själv, jag har växt som person, jag har fått en till diagnos på det, men vet ni vad... jag har sånt jävla driv i mig hela tiden att ta mig framåt i livet så jag har aldrig gett upp, aldrig! Allt handlar om sin inställning, tro mig, jag ville inte leva under så många gånger under dessa år. Det enda som fick mig att fortsätta när det var som jobbigast var min son Kevin. Vissa gånger så visste jag inte ens hur jag skulle ta mig ut i bilen för att åka til skolan och hämta honom, min kropp skakade som ett asplöv och spykänslan var där hela tiden. Många gånger när jag kom hem från skolgården så kunde jag bryta ihop direkt innan för dörren, det fanns absolut inte en enda energicell kvar i min kropp, jag satt bara på golvet och grät hejdlöst. Jag var ledsen att Kevin skulle behöva se sin mamma så här dålig, jag visste inte hur jag skulle bete mig. Jag kände mig som världens sämsta mamma... och många gånger tänkte jag att det kanske var bättre att jag försvinner från jorden så han slipper gå igenom allt det här, min stackars lilla pojke. Men vi tog oss igenom allt, jag hade inte tanken inställd på planering av självmord.. Jag orkade bara ingenting, jag var så trött och less på alla dessa känslor hela tiden. Det enda jag önskade mig i livet var att vakna pigg en dag, att kliva ur sängen utan smärta någonstans och kunna ge energi av nått slag.
 
Den dagen kom faktiskt... Men för att inte detta inlägg ska bli så långt så väljer jag att sluta här för denna gång. Jag skulle kunna fortsätta i evigheter, men det blir för mycket att läsa sen är det ganska jobbigt att gå tillbaka till alla dessa känslor, det rinner några tårar till och från under tiden man skriver. Jag kommer fortsätta berätta om min resa, dock inte mer idag. Och hur många fler inlägg det blir vet jag inte men en sak jag vet är att om jag har tagit mig ur allt detta och mår bättre än någonsin idag, tro mig jag har mina dippar fortfarande men jag vet hur jag ska tackla dom för det mest nu, så kan så många andra av er som lider av detta göra det också. Jag vet att denna sjukdom är mer vanlig nu än någonsin och kan jag göra något för enda person så gör det mitt hjärta lyckligt. Jag stängde in mig totalt under denna period, skämdes över alla känslor och mitt mående. Därför jag aldrig valt att prata om detta heller... förräns nu. Min resa...är snart tillbaka igen.
 
Spara
Spara
Spara
Spara
Spara
Spara
minresa - utmattningssyndrom
4
Anonym

Du är stark som berättar och hoppas och ser att du mår bättre nu. Stor Styrkekram /Marieangel

Svar: Tack Marie, jag mår mycket bättre <3
SWEETKAY

Anonym

Du är stark som berättar och hoppas och ser att du mår bättre nu. Stor Styrkekram /Marieangel

petra

Så starkt av dig att berätta för oss läsare,känner så väl igen mig i detta. kramar

Svar: Tack fina Petra <3 Ja jag tror att många gör det, tyvärr så skäms man så man vill inte prata om det när man är i det men nu känner jag mig redo att prata om det. Kramis
SWEETKAY

Anonym

Jag har själv varit där. Tack för att du delar med dig. Starkt gjort!❤

Svar: Det är vi nog många som har varit men väljer att leva i det dolda med det. Vi får bli bättre på att prata om det :). Tack själv <3
SWEETKAY