Min resa från 2014 - Utmattningssyndrom (del 2)

Vill du läsa del 1 så finnns den → här
 
November och December månad, år 2014 är ett så starkt minne för mig. I November fyller Kevin år och min diagnos skulle snart ändras från Distorsion i finger eller tumme till Reaktion på svår stress. Eftersom jag har mat som intresse och har alltid gillat att piffa med sånt så ville jag göra en fin tårta till Kevin, han ville ha en legotårta.Den här tårtan höll jag på med i 1 vecka på grund av att jag orkade inte göra allt på en gång. Jag fick försöka planera och lägga upp några saker att göra varje dag, så en dag gjorde jag legobitar av suger paste, en dag bakade jag bottnar i regnbågens alla färger etc etc. Asså jag var så slut efter detta tårtbak så det finns inte på världs kartan. Fatta, av att baka en tårta som man kan slänga ihop på några timmar annars.
 
December är ett lika starkt minne inför Jul... Jag letade på mina Julgardiner och tänkte att jag skulle stryka dom och sätta upp dom för att få lite Julkänsla här hemma. När jag står vid strykbordet och har kommit en liten bit på första gardinenlängden så började jag skaka som ett asplöv, kände mig helt yr, illamående, svimfärdig och andningen gick upp till max. Jag stod och hängde över strykbrädan, helt slut och bara skakade. Jag klarade inte ens av att stryka 1 (en!) gardinlängd. Jag fick lov att lägga mig på soffan, min kropp orkade inte mer.. Jag låg bara och skakade, fy fan den här känslan vill jag aldrig i hela mitt liv återuppleva. Gardinerna fick ligga och stirra på mig i cirka 1 vecka innan jag orkade stryka klart dom och sätta upp dom. Det är så sjukt att saker som man gör på rutin annars är totalt borta. Gissa om man ser saker i ett helt nytt ljus idag.
 
Vad gäller med sjukvården i detta läge så vart jag mest skickad fram och tillbaka överallt, fick till och med tid på vuxenpsykiatrin för att se om jag var helt frisk eller om jag hade någon psykisk sjukdom. Nej då, jag var totalt normal, he he ja, så normal om jag kan bli då;). Tillbaka till VC igen och äntligen så fick jag tid hos min psykolog Marie som jag gick hos över 1 år. Äntligen en "fast" grund att stå på och inte denna ovisshet med att bli skickad överallt. Eftersom jag inte hade så mycket hjälp så hade jag även börjat söka runt på nätet om hur man kan arbeta sig ut från en utmanningssyndrom, jag behövde verktyg. Jag kände att tiden bara gick... Men det är väl här som man även gör fel, man ska skynda på sjukdomen som verkligen inte går att skynda på. Allt får ta sin tid, en dag i taget. Det är nog lite mer så jag lever idag...
 
Till slut så fick jag en tid hos en KBT (Samtalsterapeut), och denna kvinna, Cecilia, träffade jag nog också säkert över 1 års tid. Hon sa redan när jag kom till henne att jag hade arbetat så mycket med mig själv.. Men så klart hade jag lååång väg kvar och hon kunde hjälpa mig med en mängd olika verktyg för att ens klara av en vardag. Dessa 2 kvinnor betydde/betyder så mycket för mig då dom kom mig så nära och det vart en trygg punkt för mig. När jag skulle ha avslut med dom så köpte jag blommor, som ett litet tack, för att dom betydde verkligen så mycket för mig och det var svårt att ha ett avslut med någon som ger en trygghet. Men ändå vet man att det var dags att gå vidare i livet...
 
Under denna period när jag gick hos Cecilia & Marie, så var det något som gjorde mig otroligt ledsen och det är att man får höra från sitt dåvarande jobb hur folk snackar om en. OM saker dom vet absolut ingenting om och genom att man får reda på såna här saker så blev min resa knappast lättare. Under denna period så fick jag många inbjudningar om event nere i Stockholm men det fanns ju inte på min karta att orka åka på något sånt. Jag menar jag var ju glad om jag ens tog mig ur sängen. Cecilia, min KBT, sa åt mig att åka på ett sånt här event, jag kände direkt ångesten i hela kroppen. Hur skulle jag orka det? Jag visste ju att jag skulle vara helt död efteråt som människa. Jag kommer få lida för det här i flera veckor efteråt, tänkte jag.
 
Hur som helst, jag fick med mig en kompis och vi tog min bil ner till Stockholm för ett dags event med SF Bio som dom hade med Filip & Fredrik. Jag kan lova er att jag var helt slut efter detta, jag låg nog säkert och skakade en vecka. Men ändå fick jag göra något annat en liten stund, jag fick komma ut och träffa folk. Det var väl det som var meningen med min aktivitet, att bryta cirkeln ett tag, vara social etc. Efter detta så fick jag höra både av folk jag jobbade väldigt nära på min avdelning, hur orkade hon det då? Likaså var det en som hade kläckt ur sig det uppe i personalrummet, det är ju konstigt att hon orkar göra sånt här när hon är sjukskriven...
 
Det här gör mig så ledsen, för ni människor, som faktiskt inte vet någonting om vad jag gick igenom och vad min läkare har berodrat mig att göra tycker jag bara ska hålla tyst. Med att man får höra sådana här saker så gör det knappast situationen lätttare att man vill gå tillbaka till detta jobb, det kändes verkligen inte som en plats för mig längre.
 
Det finns ett till minne under min period med utmattningssyndrom som är otroligt starkt för mig. Jag hade köpt ett citronträd på Ikea, jag fick den även billigare för dom tyckte inte att dom kunde ta fullpris på trädet då det kanske inte var så lyckligt till utséendet men jag gillade det så jag köpte hem det med 2 citroner på. Skötte om det och en dag när jag skulle vattna det så ramlade massa blad av, då brast det för mig totalt. Jag kände mig som jordens sämsta människa, totalt värdelös som inte ens klarade av att sköta ett citronträd. Jag orkade bara inte mer, pratade med 2 av mina vänner i telefonen och jag satt bara & grät hela tiden, jag var totalt knäckt över detta. Men vet ni vad, mitt citronträd står kvar här hemma, visst det är inga citroner på det med det lever fortfarande. Det är lite som med oss människor, vi blommar till och från, vi har alla våra svackor i livet, likaså citronträd :).
 
Nu vet jag inte mer vad jag ska skriva idag, så det får räcka här för denna gång. Jag känner att mina känslor är all over the place just nu, det är verkligen tufft att gå tillbaka till alla dessa minnen, man känner av känslorna och hur mitt mående var då jämnfört med idag som är mycket bättre. Känner mig helt slut så det var en kraftansträgning men det är nog också en stor del för man är nervös över att publicera så privata saker. Känner att min andning har förvandlats från en mjuk andning till nästan inte andas alls under tiden jag skrivt detta, jag känner mig stel i nacke och axlar, har säkert setat och spänt mig under hela tiden jag skrivit detta. Nästan lite illamående och enorm trötthet. Det är nog en sån där när jag verkligen ska lyssna på min kropp, ta ett varmt bad och bara ta det lungt.
 
Men detta är även bra för mig att våga skriva ner allt som man har haft inombords under så lång tid, som bara legat och puttrat runt. Ibland så kan det bara vara en befrielse att släppa ut tankar och känslor för att det blir som en cleansing för kroppen. Att våga prata öppet om saker som kanske andra kan känna igen sig i, att hitta jämnlika att dela sina erfarenheter med. Att man hittar en connection med någon. Jag skrev ett privat DM till en tjej under veckan i frågan om ett annat ärende, det som ni snart ska få reda på vad det är^^, och fick då reda på att även hon hade haft utmattning. Det hade jag asbolut ingen aning om så det är verkligen vanligare än vad man tror. Jag kände direkt en förståelse för henne, jag kunde relatera och kände någon sorts samhörighet. Jag tror att vi måste ha mer förståelse för andra människor, sluta döma och lägga sig i andras liv så förbaskat. Jag har så fullt upp med mitt egna liv så jag förstår inte ens hur många människor har ork att lägga sig i andras liv hela tiden!? Jag har nog varit där själv många gånger, det ska jag inte sticka under stolen med, men man växer som människa och lär sig av sina misstag. Alla är tyvärr inte lika mottagliga för det..
 
Nu mina vänner, ska denna donna tappa upp ett varmt bad och försöka komma ner i varv en stund. Ha en fortsatt fin Lördag så är jag snart tillbaka med del 3. Ska inte låta det gå lika länge denna gång som när jag skrev del 1. Kram!
Spara
Spara
Spara
aldrigensam - minresa - minresaräknas - utmattningssyndrom
2
mammansprinsessor

Finaste Linda så starkt och modigt att skriva detta svåra inlägg, folk är så okunniga i detta område det måste belysas mer och jättebra att du gör det, säkert har någon lärt sig ngt nytt nu:) stor kram och den där stressen e inte att leka med.

Svar: Tack Petra <3 Ja men man lär sig av allt man går igenom i livet oavsett om det är positivt eller negativt. Jag såg allt som negativt då men idag kan jag se det med andra ögon :)
SWEETKAY

Elin Eriksson

❤️❤️

Svar: ? Finns ingen text här ha ha
SWEETKAY