När man vänder det onda till det goda, det är styrkan!

Jag har inte alls haft så himla mycket känsla för mat sista halvåret. Inte för att jag inte vill äta utan min insipration för mat och det där suget har liksom försvunnit. Det kan komma och fladdra förbi lite snabbt ibland men försvinner oftast lika fort och jag äter för jag måste äta inte för jag känner ååååh det här ska bli så gott. Ni vet den där glöden, den är vilse för det mesta. För en människa som har andats mat i nästan hela sitt liv så blir det väldigt jobbigt att ha den känslan och misstolka inte mig nu och tro att jag svälter mig eller nått. Som sagt jag äter, för jag vet att min kropp behöver det men passionen och suget har försvunnit. Jag saknar det och hoppas det kommer tillbaka mer och mer med tiden..
 
Jag vet inte vad det beror på, eller jo kanske. Jag var väl på väg in i den där berömda väggen igen i Maj. Det vart för mycket med så mycket, jobbet, massa negativ energi som verkligen sög musten ur mig totalt och det som fick bägaren att rinna över var när Farmor´s diagnos för cancer var ett faktum. Då brast allt... hela min värld började rasa ihop mer och mer. Dock är jag tacksam att jag varit där en gång innan och har lärt mig så mycket om utmattning. Jag såg så tydliga tecken och hade jag inte sjukskrivit mig när jag gjorde det så hade jag nog inte tagit mig ur sängen till slut. Det räckte gott och väl med alla symptom jag hade ändå, när jag kom till läkaren så hade jag fyllt båda sidorna på ett A4 papper med mitt mående. Jag fick även lov att skriva ner allt för mitt minne svek mig till och från. Det har varit tufft men jag hade verktygen att försöka komma tillbaka igen med mer energi, jag lärde mig så mycket första gången. Jag är så klart inte återställd helt nu heller för det tar tid, det är väl en av sakerna man måste acceptera. Tiden läker alla sår...
 
Jag sa upp mig från jobbet på Ica i Juli, jag kände att det var dags att släppa pga av olika anledningar. Tro mig, jag var livrädd över att säga upp mig och bara kasta mig ut i ingenting, minns så väl en gång när jag stod i köket i våras, bröt totalt ihop och där får stackras Kevin stå och trösta mig. Jag stod vid ett vägskäl, antingen så är jag kvar på jobbet och bryts ner ännu mer eller så säger jag upp mig och vet absolut ingenting. Klarar vi oss ekonomiskt, livrädd var jag. Men det är oftast där vi sätter käppar i hjulet för oss själva, för vi är rädda. Rädda vad som ska hända, den där ovetskapen om vad som ligger framför oss. Men går man hellre runt och tänker på det eller slänger sig ut emellanåt och litar på att allt löser sig till det bästa? Jag valde att slänga mig ut..
 
Jag har börjat jobba mer inombords, reflekterat över mina lärdomar sista åren, vad jag tar med mig framåt i livet. Funnit frid i meditation, smidighet i yoga, styrka i att lyfta vikter, en ny energi i att börjat springa, tagit upp kontakten med min mamma som jag inte haft på flera år riktigt. Börjat bearbeta saker från det förflutna som kanske ligger och gnager för att kunna släppa och gå vidare. Jag skriver mycket i en bok, det hjälper mig som sjutton. Har varit mycket själv, har behövt det. Jag behöver ingen annan människa för att må bra i grund och botten utan man behöver endast sig själv. Det är där grunden startar.
 
Min och Kevin´s relation är så magisk just nu, älskar verkligen det vi har. Jag unnar mig massage 1 gång i månaden, lyssnar mycket på musik och myser. Jag har till och med börjat med att köpa aktier och fonder i början av året, har aldrig pysslat med det förut. Asså det är SÅ mycket som ändrats... I Fredags var det begravning för Farmor som gick bort för cirka 2 veckor sedan, fast jag vetat att denna dag skulle komma så är det så klart jobbigt att ta farväl av just den personen som funnits där för mig sen jag var liten. Jag älskade henne mer än vad jag anade men jag vet att hon är med mig livet ut bara jag kallar på henne och pratar en stund.
 
Fredagskvällen var det bara jag hemma, Kevin åkte till sin pappa efter begravningen och var ganska skönt ändå att vara själv och sörja. Det slutade med att jag skrev ett inlägg på instagram, ett ganska öppet inlägg från mitt hjärta och jag har märkt att det hjälper mig att skriva av mig. Det blir som en frisk fläkt efteråt och det kanske är just det jag behöver göra. För imorse satt jag och scrollade på Elsa Billgrens blogg och tänkte, jag vill också kunna blogga så där men jag har inget att skriva om. Jag är mest hemma, ska jag skriva: Igår gick jag från soffan in i köket? Men nu känns det som att det vart tydligt att det kanske är mina känslor jag ska skriva om, hur jag tar mig igenom saker i livet för jag reser mig alltid vad som än kastas i min väg. Om jag skulle rabbla upp allt jag tagit mig igenom så skulle nog dom flesta bli mörkrädda, men jag verkar ha ett jävla driv som inte är av denna värld. Det är nog DET som är min styrka, att man gör saker som varit jobbiga i livet till något positivt. Alla lärdomar man lärt sig. att man vänder det onda till det goda, det är styrka om något.
 
Vi går alla igenom så mycket, alla gör vi olika resor. Men oftast så pratar ingen om det pga rädslan, att bli dömda. Men är det inte bättre att vi försöker hjälpa varandra på dom sätten vi kan än att stjälpa?
 
Igår kom den där lilla gnistan tillbaka för maten. Jag satt och scrollade på instagram och såg att Emilie, brorsans sambo, skulle käka kött på hennes IGstory. Dom hade verkligen köttfest, kände spontant otroligt sug för kött efter det och tänkte: När åt jag det sist!? Jag hade inga planer alls på middag och  som jag skrev tidigare så fanns ingen inspo för en middag heller men tack vare hennes lilla story så tändes det en gnista i mig och bilderna resulterade i gårdagens middag. Så vi kan inspirera varandra mer än vad man kan tro.. Så därför ska jag även försöka vara mer öppen och ärlig här inne, för det kanske tänds en gnista i någon annan av det. Förhoppningsvis kommer min blogglust mer och mer tillbaka också med att bara låta mig vara mig.

Jag avslutar mitt inlägg med ett leénde på läpparna och ett lugn i kroppen, några ljus är tända framför mig och ur högtalaren sipprar låten "Never Seen The Rain" av Tones and I. Söndagen vart helt plötsligt så otroligt betydelsefull för detta inlägg planerade jag absolut inte när jag vaknade imorse och inte när jag satte mig ner för att blogga heller. Konstigt, att det bara kan flyga ur så mycket känslor och tankar när jag väl sätter mig ner och är ärlig. Kanske därför jag drar mig för att blogga många gånger, rädslan över att vara ärlig....Kram på er ♥.
 
Edit: Precis när jag publicerat inlägget så kommer Robbie Williams låten Angels på, asså va!? Sök på vad låten och läs texten.. SJUKT ♥
gnistanärtillbaka - minatankar - ärlighet