Livet är mer än bara en skärm
(OBS: Varning för långt inlägg!)
Har nog aldrig av njutit av himlen så mycket som jag gör nu, jag har alltid haft en förkärlek till himlen och då helst solnedgångar och soluppgångar men nu så njuter jag av alla dess härliga himlaspel. Tänk att nått så vackert finns ovanför huvudet vareviga dag.. Allt ligger så klart i betraktarens ögon och alla kanske inte tänker på att en sån vacker sak som himlen finns bara några vridningar av huvudet uppåt.Om vi alla riktade huvudet uppåt ett par gånger per dag och njuter av allt vi har omkring oss, då menar jag även av människorna vi har runt omkring oss men även naturen osv, än att gräva ned huvudet i alla dessa skärmar som finns framför ansiktena hela dagarna långa. Visst jag sitter framför en skärm nu och skriver detta.. men som ni kanske märkt så öppnar jag knappt datorn längre. Det gäller att hitta en balans med allt.. Jag har sagt att jag ska bli bättre på att blogga i år, för min skull och det ska jag... För jag älskar att gå tillbaka till alla dessa minnen och läsa om dom. Men med bättre balans så klart, att ha en stund av skärmtid och sen får det vara bra för dagen.
För några år sen, när jag bodde i Falun så satt jag jämt framför datorn, jobbade, fotade etc etc och jag lät det gå ut över den människan jag älskar mest på hela Jorden. Min son Kevin.. Och när jag hörde att han sagt till sin pappa att jag sitter jämt vid datorn så fick jag mig en realitycheck deluxe. Jag tänkte inte alls på det, att det var så han såg mig och det var absolut inget jag vill att han ska minnas av mig heller.. Hur kul minne av sin förälder är det? Och idag rör jag knappt datorn eller kameran medans han själv kan sitta och spela tv.-spel i timmar. Då försöker jag påminna honom om just det och inte bara det... Jag vet att det inte alls är bra att sitta framför alla dessa skärmar i flera timmar, jag märker på Kevin att hans humör svajar upp och ned som en jojo dagarna han spelar tv-spel och dagarna han inte får spela alls så är det mer lugn i vårat hem och hela han har ett helt annat lugn i kroppen. Och jag lovar er att det inte bara är Kevin som sitter framför en skärm här hemma och jag blir tokig på det. Jag har så svårt att förstå att allt annat än det som finns här och nu i vårat liv är så mycket viktigare eller som barnen att dom inte hittar på något men det enda man får är: Det finns inget att göra! Jag vet inte vad jag ska hitta på?
Det är knappast mitt jobb att hitta på saker till barnen som dom kan sysselsätta sig med och blir helt chockerad hur illa det verkligen är. När vi bodde i Falun så kunde Kevin sysselsätta sig själv i flera timmar själv med olika saker som lego, bilar, leksaksgubbar etc och nu verkar det som att alla hjärnceller av kreativitet är som bortblåsta. Det gör mig så rädd och försöker få ett stopp på det med förkortade speltimmar etc. Visst han har inte lika mycket kompisar här som i Falun och förstår att det inte är så lätt för Kevin är verkligen en person som vill göra saker om han har en kompis att göra det med som att spela hockey, fotboll, vara ute och göra vad som helst. Ett väldigt aktivt barn.. Men det har blivit stor skillnad sen vi flyttade till Djurås, han har isolerat sig själv mer med att spela tv-spel ( ja inte bara men stor skillnad mot innan) men han har faktiskt sagt att han längtar till sommaren när han kan cykla till badstället och bada med sina kompisar. Det är lika nu att han väntar på att det ska bli en hockeyplan nedanför våran gata.
Hur har ni det med skärmtid hemma för barnen?
Detta gäller inte bara barnen utan Björn också, nu menar jag inte att hänga ut honom på något sätt (Trust me I Love Him) men han och hans telefon, seriöst jag blir tokig och så många bråk som detta påverkat vårat förhållande det är helt sjukt. En regel jag har är att jag absolut inte vill att han ska hålla på med sin telefon när vi lagar mat, det är för mig (som är otrolig matig i livet) heligt och ändå så ska det tittas på telefonen så fort det låter i den eller blinkar. Att det ska vara så svårt att låta en sak vara under just den här, för mig heliga stunden vi har tillsammans. Respekten är som totalt bortblåst och jag blir så himla sårad och ledsen varje gång...
Om vi vänder på det: Hur kul hade det känts för honom om jag var med honom på airsoft som han gillar och han värderar högt om jag skulle stanna upp och börja pratat med andra på messenger eller privata DM hela tiden.. Att jag väljer att ha samtal med andra precis hela tiden istället för att umgås med den här personen som jag har bredvid mig i livet och gör något som han gillar. Det tar liksom bort det roliga med det man ska göra så blir fokus på att en person "checkar ut" och "hänger med någon annan" en stund. Ja menar nog kan personen på andra sidan plinget vänta en stund.. Någon tjej eller kille som känner igen sig i erat förhållande?
Varför jag tar upp det här är för det här är vanligare än vad man tror och jag säger ingenstans att man ska sluta helt med det man håller på med oavsett om det är att titta på Youtube, spela tv-spel, sina sociala kanaler etc utan det jag vill få fram hur viktigt det är med balansen. Och man behöver faktiskt inte svara personen på andra sidan plinget så fort det plingar i telefonen, för vad är viktigast för dig i livet? Personen på andra sidan plinget, som du faktiskt aldrig träffat (oftast) i ditt liv eller personen som finns i samma rum?
Man får liksom välja sina stunder här i livet, det blir så mycket onödigt tjafs som det inte behöver bli. Det gäller allihop... då även mig så klart. För ni tror väl inte att jag är perfekt någonstans? Det finns inga perfekta människor i världen bara medvetenhet, förståelse, lyhördhet och respekt.
Eftersom jag berättar något som jag tycker är jobbigt med Björn så kan jag berätta något som jag vet att han tycker är otroligt jobbigt med mig, för att vara "rättvis" men jag är medveten om just detta och tycker själv att det är sjukt jobbig. Cirka 2-3 dagar innan jag får mens så blir jag så jävla bitchig. Seriöst, jag blir irriterad på allt och inget och det är oftast Björn som blir drabbad. Jag har även pratat med honom om det flera gånger att just under den hör perioden så behöver jag mer förståelse, närhet och kärlek men det verkar inte gå in så jag vet inte vad jag ska göra. Bo i skogen i ett tält dom här dagarna? Björn blir oftast så jävla stött, frågar inte ens varför jag är irriterad så helst plötsligt så handlar allt om nått helt annat än vad det gjorde från början och Björn hatar att prata så han håller sig ifrån mig i 2-3 dagar (drama queen 😉) och då går jag under.
Jag är en person som vill prata, reda ut saker direkt och gå vidare med mitt liv. Inte ha det på paus i 2-3 dagar, det gör mig galen. Så allt blir som en ond spiral. Hur är du, vill du prata eller håller du dig undan för du tycker det är så jobbigt eller att du har svårt att kommunicera?
Inget förhållande är perfekt, folk väljer bara att hålla tyst om dom jobbiga tillfällena och visar bara upp dom fina. Men livet är inte bara en dans på rosor..Herregud, vad är vi rädda för? Att bli dömda? Alla vi människor har bra och dåliga sidor, medvetenhet mina vänner. Lär känna dina bästa OCH sämsta sidor och försök jobba på att bli bättre på dom dåliga. Nu ska jag sluta skriva innan det här har blivit en bok 😉.
Känner du igen dig i något jag skriver, håller du med eller håller du inte med? Dela gärna med dig av dina egna berättelser. Vi kanske kan stötta och hjälpa varandra på olika sätt. Stor kram och ha nu en riktigt fin Måndag. Krama om den du älskar lite extra eller gör något extra för den du älskar, skriv en söt lapp, ett fint sms om hur mycket du uppskattar den här personen, laga middag, tänd några ljus och ge personen en skön massage, spela spel, gå på bio, umgås, visa uppskattning ♥. Go that extra mile..