Det här med uppfostran..
Hej på er! Friskt ute idag, -25.. Var någon som var lite i chock här på morgonen och ville att jag skulle skjutsa honom till skolan men det tyckte inte jag. Man får klä sig efter väder helt enkelt och kan man vara ute utan några problem och åka skridskor i över 2 timmar med endast underställ och mysbyxor i över -10 minus så kan man dra på sig underställ, mysbyxor + täckbyxor och cykla i 5-10 minuter till skolan också. Tycker det är lite väl mycket bekvämligheter just nu runt omkring mig så jag blir tokig. Lika med det är med telefoner, Ipad och tv-spel.. det verkar som att det är livet just nu! Livet springer förbi i 300 och man väljer hellre att sitta framför alla dessa skärmar hela tiden och titta på andras liv eller spela tv-spel. Nu säger jag ingenstans att man inte ska få någon sådan tid alls på dagen, jag menar det vore att motsäga mig själv eftersom jag är bloggare och är ganska effektiv med min instasnap men att sitta från morgon till kväll framför alla sociala medier går inte hem hos mig. Nog finns det väl mer än så att göra i livet? Lite mer struktur och regler vore verkligen på sin plats, jag menar Kevin får inte använda sin telefon, Ipad eller spela tv-spel efter 19.00 på kvällen för att han ska hinna varva ner sin hjärna innan han ska sova. Hur gör ni i eran familj? Hur ser du på allt sånt här? Jag tycker absolut att det är alldeles för mycket tid framför skärmar och just nu så försöker jag komma på regler för att få allt att fungera. Jag menar det är väl knappast för att jag vill vara "elak" som jag gör så här.. det som är elakt i så fall är väl att tillåta allt detta hela tiden och inte göra något åt saken. Jag klarade mig utmärkt när jag var yngre utan att sitta i timtals framför en skärm.. Jag menar ut och umgås, spela spel, rita, hitta på något! Eller är det så här det är nu för tiden? Man vill hellre se alla andra liv i en skärm och skiter i sitt egna?
Nog har ni märkt att jag inte bloggar lika ofta... Det är inte för att jag inte vill blogga utan det är snarare mitt liv som pågår för fullt och jag älskar det. Är det inte det som är meningen med livet.. allt leva livet? Eller vill man bara vara en åskådare på alla andras liv och strunta i sitt egna? Jag försöker skapa min balans, jag menar min matblogg har jag inte uppdaterat på 1 vecka... So what? Livet går inte under för det! Det får komma naturligt och när jag vill.. inte för att alla andra vill det. Det tar liksom bort glädjen i allt..
Det är lika med hur man tilltalar varandra och hur respekten är för andra, det är också lite bedrövligt här hemma nu. Jag får tjata dagarna i ända på Kevin om saker... det enda jag hör är:- Jag ska bara.... jag ska bara... jag ska bara. Vi kan ta ett exempel som en sådan enkel sak som middagstid: - Maten är klar... Då förväntar jag mig att man ska komma till matbordet och inte säga: -Jag ska bara spela klart den här matchen, den är klar om 15 minuter. Hmm okej, så här har jag lagt ner min tid på att stå ibland i timmar och laga mat och du har inte ens respektet att kunna komma till matbordet när middagen är klar utan jag ska sitta här och vänta på lilla konungen? Jag pratade med Kevin om just detta imorse och sa då till honom... - Då kan jag lika gärna lägga fram en rulle med pölsa på din tallrik du kan värma på själv. Jag fick en grimas tillbaka... Ja men jag förstår liksom inte det här med att man inte kan uppskatta saker som andra människor faktiskt gör oavsett om man är en mamma eller pappa när man lägger ner tid på saker. Jag blir galen på allt detta... Får jag inte respekt och uppskattning av mina medmänniskor... vad är det då för mening med att jag ska gör allt för alla andra?
Jag menar det är inte direkt en dans på rosor med allt man gör i ett hem... och tro mig när jag säger detta., jag älskar verkligen att pyssla om andra och att ta hand om ett hem, jag har absolut inte emot att göra det men om man är en familj så hjälps man väl även åt med saker emellanåt som att städa, diska, tvätta, laga mat etc. Eller är det endast upp till 1 person i hushållet att göra allt? Fine, det kanske är så många gånger.. men då tycker jag även att man verkligen ska uppskatta allt som just denna person gör och inte ta den personen för givet hela tiden för då tycker man inte det är nå roligt heller. Jag menar det är ingen som tvättar åt mig? Det är ingen som bäddar min säng? Det är ingen som plockar bort mina kläder? Det är ingen som ställer in mina tallrikar i diskmaskinen? Det är ingen som skjutsar mig så fort jag säger: Skjutsa mig dit! Istället för att fråga snällt, kan du vara snäll och skjutsa mig dit? Vill du vara snäll och tvätta dom här byxorna åt mig? Tack för att du ställde in min disk i maskinen... Är vi så självupptagna nu för tiden så man inte ens kan ta reda på efter sig eller be snällt? Låter som jag har jordens otrevligaste och oförskämmaste barn... Så är det absolut inte, Kevin är ett underbart barn med så många fina egenskaper och är en otroligt fin människa som jag älskar mest i hela världen. Och ni som följer min blogg vet absolut hur mycket jag älskar honom så jag hoppas ingen missuppfattar mig i detta inlägg... Det är vissa saker som bara behöver bli bättre. Det är väl lika med oss vuxna? Vi behöver bli bättre på saker hela tiden.. Man lär sig genom hela livet.
Imorse gnälldes det om att det inte fanns några tröjor, Kevin har själv packat ned kläder som åkt över till vårat nya boende men lämnat kläder här så han klarar sig och nu låg allt i tvättkorgen och han förväntade sig att jag hade koll på det (fast jag haft fullt upp hela helgen) och att jag ska bara i tvätttjänst åt honom 24/7. Kevin vet hur en tvättmaskin fungerar och om det är så att han skulle bli osäker över något eller om han vill att jag ska tvätta åt honom.. BE MIG SNÄLLT OM DET DÅ, då har jag inga problem att fixa det! Ta inte det för givet att jag bara ska göra allt hela tiden, det gör mig galen. Förut hade vi alltid städdag 1 dag i veckan och detta är dels för att Kevin ska hjälpa till men även för att han ska lära sig hur det är att ta hand om ett hem, om jag inte lär honom det... Vem ska göra det då? Hur ska han klara sig själv när väl han väljer att stå på egna ben? Ska han räkna med att mamma ska komma i 300 varje gång han ska ha hjälp med något som att sätta igång en tvättmaskin?
Man kanske kan tycka att jag är hård, vad vet jag. Det är inte lätt det här med uppfostran men jag försöker i alla fall att vara delaktig i uppfostran och vet ni vad.. att om man lite smått hela tiden inför såna här småsaker i en barns uppväxt så blir det till slut en rutin och inget konstigt alls. Som att bädda sängen... är inte det en så enkel sak? 2-3 dagar sen så går det på rutin och dom tänker inte ens på det och du får en mindre sak att göra varje dag. Alla dessa småsaker här och där som man kan hjälpa till med ger personen som man tar för givet annars mer tid.. Som hon eller han kanske vill lägga på sig själv? Det ger en bättre balans för allas trevnad. När jag själv växte upp så fick jag lära mig allt själv, jag har alltid fått stå på mina egna ben och lära mig allt själv.. Så jag är en väldigt självständig kvinna och hade önskat att någon hade lärt mig saker och väglett mig lite i livet, funnits där som en stöttepelare, varit en trygghet och hejat på mig. Därför vill jag kunna hjälpa Kevin med att förbereda honom lite smått för hur det faktiskt är att te.x ha ett eget hem...Jag hoppas att ingen tror att jag står med någon sorts pekpinne här hemma och är hård... jag är alldeles för snäll, det är mitt problem och måste bli hårdare med att kunna sätta regler och följer man inte vissa saker så måste jag kunna ta ifrån barnen telefoner, sätta gränser på hur mycket tv-spel man får spela på 1 dag osv. Jag vill gärna höra era åsikter om just detta eftersom man kanske kan få lite tips och råd från er andra föräldrar om hur ni gör, vad ni har för regler, har ni straff etc? Nu när vi 2 blir 4 så kommer jag införa mer regler/struktur och jag vet att Björn håller med mig men han har lite svårare att ta tag i det som mig. Men så kan det också vara, en person kanske har lättare att prata om saker som jag har och Björn har svårare med. Men han är istället lugnare än mig, han tar ner mig på jorden emellanåt och det ger en bra balans.. Vet inte hur sjutton han står ut med mig (den stackaren ;)) ibland för jag är en person som har mina känslor utanpå. Är jag glad så skrattar jag (och gråter), är jag ledsen så gråter jag, är jag arg så skriker jag (och gråter) = dryg jävel med andra ord ha ha! Nej men jag är en otroligt omtänksam människa med stor humor som älskar att bjuda på sig själv. Men det är också viktigt att man stöttar varandra och har samma åsikter i just detta med uppfostran så att inte det framställs som att ena föräldern är "ond" och den andra är "god". Lite som the bad cop / good cop. Vi är deras föräldrar och inte deras vänner...( ja så klart är vi vänner också men ni fattar symboliken). Jag behöver också uppbackning ibland, likaså som han kan behöva det. Vi är ju ett team.. Likaså som hela familjen är ett team tillsammans. Som ska finnas där för varandra, gråta, skratta etc..
Jag sa redan till Kevin imorse att idag blir det inge lek med någon kompis för han leker med sina kompisar hela tiden och det blir inget tv-spel heller för idag ska vi umgås vad det än betyder om det är att vi bakar en kaka, har spakväll, leka med lego eller drar iväg någonstans. Det här med att umgås tillsammans som familj.. det är viktigt. För det är dom minnena som jag vill att min son ska ha när han växer upp och blickar tillbaka på sin barndom.. inte att han satt hela sin barndom med en dosa, ipad eller telefon i handen och när någon frågar: - Hur var din barndom? Så vill jag absolut inte att han inte ska ha några faktiska händelser att förmedla utan att bara setat still och stirrat på en skärm... vad är det för liv? Ut och bygg kojor, skratta med kompisar, tälta, palla äpplen hos grannen, åk på picknick, gå på upptäcksfärd, baka, laga mat tillsammans, skapa en veckomatsedel tillsammans så barnen känner sig delaktiga, låt barnen odla en egen grönsak som dom få ta hand om (det måste jag införa!!) klarar dom av det så kanske man kan få en belöning som ett husdjur för då har dom visat att dom kan ta ansvar... ja ni förstår vart jag vill komma.
Kan även ta upp en till sak medans jag ändå är igång... Det här med godis, det äts för mycket godis till höger och vänster hela tiden. I smyg och i otid hela tiden, detta gäller båda barnen. Jag är en person som lägger märke till detaljer och har stenkoll på så mycket så barnen skulle bli mörkrädda om dom visste allt jag vet om dom. Jag vet verkligen hur mycket det äts i smyg och jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig här, får skaffa mig ett kassaskåp tror jag och låsa in allt. Sen ska det skyllas ifrån sig eller kommentera om den andra istället för att ta ansvar för sina egna handlingar... Allt för att försöka dölja sin egna skuld i allt, men jag vet. Det är inte lätt att vara förälder, det kan jag säga. Men jag älskar det mest av allt i hela världen och inget jag skulle byta bort för 1 sekund. Vi är deras föräldrar, vi har ett ansvar som föräldrar mellan alla andra tillfällen som är så underbara tillsammans. Allt kan inte vara lull lull och rosa moln hela tiden. Sorry för långt inlägg men det är skönt emellanåt att få ventilera sig och har du orkat läsa hela detta inlägg så eloge till dig ♥.